Sandra:

06.07.2021

Att starta om...

Varför är det så svårt att komma iväg? Jag vet ju hur skönt det är efteråt? "Ingen ångrar ett träningspass", jo tack jag vet ju!
Efter ett alldeles för långt uppehåll är det verkligen dags att försöka komma igång med att springa/ jogga/ lufsa igen. Den mentala uppförsbacken är mycket mycket brant och startsträckan känns ofantligt lång.
Träningstightsen har absolut använts, men som klädsel på hemmakontoret (blir riktigt sofistikerat på Teamsmöten med en lite piffig topp till, rekommenderas varmt).

Bortförklaringarna är många och ärligt talat ganska... fjantiga. För varmt, för kallt, för tidigt, för sent, och har jag inte lite ont? Det kommer dessutom att vara så himla jobbigt!

Kan tyvärr inte skylla på att jag behöver åka nånstans, har en perfekt slinga som börjar 50 meter hemifrån. Det dåliga samvetet och ännu sämre karaktären gnager. Jag borde verkligen ta mig ut.

Men så plötsligt händer det, oklart varför: rumpa lyfts upp ur soffa och springskorna åker på. Tightsen är redan på plats, praktiskt nog. In med lurar, på med spellista och ut.

Efteråt;

Ja det var döjobbigt men jag gjorde det! Slingan betades av i sakta mak, gång i värsta uppförsbacken men ganska stiligt tempo (allt är relativt) i branta nedförsbacken. Vinden i håret och buren av mina bästa spring-låtar. Bitvis ansträngd andning absolut, men också en liten liten adrenalinrusch. Känslan av att ha överlistat mig själv och faktiskt gjort det jag vet är bra för min kropp är ljuvlig. Att jag inte gör detta oftare, det är ju så härligt? Det blir garanterat en repris i morgon. Eller i övermorgon. Om det inte är för varmt. Eller för kallt. Nedan länk till spellistan!

https://open.spotify.com/playlist/1otaAXCR1qWTWAvyeekPXX?si=ebc1da709e7644fd